Lek inte med maten!

Den meningen har jag fått höra flera gånger sedan 15 september 2006. De datumen förändrade mitt liv, det var då jag blev hästägare. Då började resa från travhäst till ridhäst.

Att vara en 13-årig tjej är inte det lättate. Att samtidigt äga en travare som häst gör att självförtroende inet alltid är på topp! Enligt många "fina" hästmänniskor ska travare efter avslutade travarkarriär absolut inte säljas som ridhäst. Precis som Kedjan skrev i låten Ringar på vattnet från 2011 "vägen är lång och den ringlar sig fram genom okända landskap"

Min och Ambra väg har varit lång och inte speciellt rak. November 06 var vi med om en olycka i strömmaskogen. Vi red tillsammans med en kompis och våra hästar blev rädda. Min kompis ramlade av direkt men jag satt kvar tills vi kom till maskinhallarna. Där gick vi omkull och jag flög av. Hästarna fortsatte över vägen och var bara några meter från att bli påkörda av bussen. Detta var en stor motgång för oss. Flera veckor efter olyckan drömde jag fortfarande mardrömmar varje natt. Första ridturen kändes kroppen som en kokade spagetti. Jag var helt förlamad av rädsla. Tanken på att olyckan skulle hända igen skrämde skiten ur mig.  Att förlora den jag älskade mest fanns inte.

Efter olyckan hände något. Vi började arbeta som ett team. Vi började lite på varandra och att ta långa galoppsträckor skrämde mig inte, jag var inte längre rädd att tappa kontrollen. Snarare tvärt om, att känna fartvinden. Tårarna började rinna av farten. Efter varje ridpass hade jag att stort leende på läpparna!


Tyvärr fanns och finns det människor som inte alls tycker om när andra mår bra och utvecklas. Att gå in själv in i ridhuset gick inte, det var en mardröm. Var det tänt inne i ridhuset eller stod en transport utan för gick jag inte in. Jag visste att det var 99% risk att ryttaren där inne skulle ge bitchblickar. De blickarna hade jag inte självfötroende att stå ut med.

Hösten 08 kom en till motgång. Vi red tillsammas med samma kompis som olyckan i strömmaskogen. Det var mörkt, vi var fulla med reflexer. När vi var mitt över bron kom en buss från Björlanda. Vi gjorde allt för att gå bussen att sakta ner och stanna. Men han stannade inte istället körde han förbi oss, han var så nära att det vlev svara sträck på reflextäckena. 

Idag har jag ägt Ambra i 5 år och 2 månader, exakt! Trots alla motgångar vi haft så är självförtroendet på topp! Jag har lärt mig att strunta i negativa kommentarer, att höra att hästar är mat, hamburgare, att man inte ska leka med maten rör mig inte i ryggen. nu när folk ger bitchblickar så ger det mig bara en enrom kick i självförtroendet.

Precis som Karin Boye har skrivit i dikten I rörelse från 1927 "Nog finns det mål och mening i vår färd" Det är meningen att det ska vara jag och Ambra, vi liger fullt ut på varandra. Nu kan jag lägga en pressening över hennes rygg och hon reagerar inte. Jag vågar rida barbacka, bara låta tyglarna häng, låta Ambra gå dit hon vill medans jag sitter och rensar tankarna. 
bild från film

Så varsågod säg att jag leker men maten men vem bryr sig? Maten är iaf min bästa vän!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0